Snart 4 månader sen jag linkade in på dagoperation på Danderyds Sjukhus för att få 3 hamstringsmuskler fastsydda mot sittbenet igen efter en skridskovurpa på Marvikarna. Det är en lång väg tillbaka till den aktivitetsnivå jag är van vid men det har också gått väldig mycket framåt sen operationen.


Jag tänkte dela med mig lite av mina nyvunna erfarenheter av rehab och ändrade förutsättningar. Kanske ingen läser. Kanske ingen bryr sig. Men om någon får lite inspiration och så är det lätt värt jobbet. 

Rent fysiskt har den här resan varit ganska enkel. Utmaningen ligger för mig i att hantera situationen mentalt. Att gå från att träna 10-15 timmar per vecka till att behöva vila efter en promenad till mataffären har varit, och är, en väldigt stor omställning. 

Men om vi börjar från början så vurpade jag alltså på en skridskotur i mitten av januari och drog av tre muskler i baksidan av vänster lår. De lossnade helt simpelt från fästet och så var tävlingssäsongen 2017 inställd långt innan den ens hade börjat för mig. Jag fick snabbt bra hjälp och kunde utan privata vårdförsäkringar och gräddfiler stega ut, med väldigt korta steg, från operationen två veckor senare. 

De första 6 veckorna gick jag med kryckor. Till en början var kryckorna med varje litet steg men efterhand kunde jag börja gå inne utan dem. Jag hade ganska bra balans och stabilitet i benet hela tiden men att halka en gång till under den här första tiden av läkningen hade varit riktigt dåligt. 

Mentalt var det ganska lätt den första tiden. Jag var mest lättad över att det gick fort att få operationen gjord och att det verkade ha gått bra. Vinterstudion var fortfarande kul att se och jag såg fram emot små milstolpar i livet som att få plocka bort förbandet efter operationen, som kändes som en blöja fasttejpad under skinkan, och att få komma igång med rehabträningen. 

Två veckor efter operationen var förbandet bortplockat och värktabletter och sprutor slut. Såret hade läkt väldigt bra och jag träffade sjukgymnasten för första gången. Första övningen var att ligga på mage och lyfta foten tills fotsulan pekade mot taket och sen lyfta knät från golvet. En rejäl kraftansträngning. 3×6 lyft två gånger om dagen var träningsprogrammet. Vila var fjärde dag. Instagramflödet fylldes varje helg av hurtiga bilder på skid- och skridskoåkande vänner som njöt i solen. Vinterstudion började bli standard men VM var på G. Sjukskriven 6 veckor efter operationen. Började jobba halvtid efter 3. Bra för den mentala hälsan. 

Efter 6 veckor fick jag lämna kryckorna. Lättare att gå bra utan dem. Jag kunde fortfarande bara ta väldigt korta steg men rörligheten var på väg. Hade börjat lite mer aktiv rehabträning med 30 minuters Bassängträning två gånger i veckan plus mitt lilla hemmaprogram morgon och kväll. 

Det mentala spelet fortsatte. Det hade börjat sjunka in hur lång tid rehaben faktiskt kommer att ta. Kanske kring ett år till full funktion och styrka igen. Men telefonen gick varm och det var många som kom förbi hemma och tog en fika när jag inte tog mig ut. Evigt tacksam för alla besök och samtal. De höll mig flytande. 

Blommor från bästa jobbet!


Vecka 8-11 efter operation gick det mycket framåt. Fick börja cykla försiktigt och var på jobbet mer och mer. I början var det ansträngande bara att åka buss och tunnelbana till jobbet men det gick bättre och bättre. Kom igång med simning vilket var kul och stegen blev längre och längre även om farten fortfarande var låg. 

Ensam i simhallen i Idre


Första bakslaget kom strax före påsk. Vi åkte till Idre med familjen och bilresan frestade på lite för mycket. Kunde fortfarande inte sitta ordentligt eftersom låret var för stelt och trots att vi delade upp bilresan på två dagar både upp till Idre och hem igen fick jag ganska ont i benet. Vardagen funkade bättre och bättre men jag hade fortfarande stora problem att få igång de skadade musklerna. Troligen har någon nerv fått lite för mycket stryk och det var som att bara någon procent av signalerna gick fram. En påfrestande balansgång när jag ville göra allt för att träna upp benet igen men inget funkade och det mesta gjorde ont. Sjukt mycket vila och envishet var enda vägen framåt. Det här var den tyngsta perioden hittills mentalt och jag fick jobba väldigt mycket med mina tankar för att intala mig själv att det kommer att bli bättre. Att fortsätta jobba framåt även om det känns som skit. Det finns väldigt många paralleller till multisporten här. Under långa tävlingar kommer allltid perioder då man mår dåligt och har ont. Men jag vet av erfarenhet att det går över tillslut om man bara fortsätter och fokuserar på det som är bra. Hitta en liten ljusglimt någonstans och rikta tankarna dit som en laser. Är det något av det dåliga man kan göra något åt så gör man det men annars biter man ihop och gnetar på. Plötsligt går solen upp igen. 

För några veckor sen nu så klickade det tillslut i de trasiga nerverna och sjukgymnasten gick från djupa veck i pannan till ett glatt hojtande! Där satt den! Nu har signalerna hittat fram och jag har fått börja jogga försiktigt för att få igång koordinationen. Min lilla ”löprunda” nu är ca 5-600 m lång. Första passet fick jag lov att dela upp detta på 5 ”intervaller”. Jogga 100 m. Gå 50. Repeat…

Stelt och kantigt så in i —-

Nya styrkeövningar från sjukgymnasten och långsam stegring av joggpassen. Är nu uppe i 1,5 gånger löprundan utan stopp och jag får stretcha låret försiktigt. 

Den här veckan har jag gjort paddelpremiär och cyklat i skogen för första gången sen nyår. Det blev en försiktig timme på lätta stigar i Högbo igår. Idag har jag lite ont i benet men det är ändå framstegen som ska fastna i minnet. 

Jag har fortfarande väldigt långt kvar till att kunna köra multisport i flera dygn men här kommer återkopplingen till rubriken. Hur sväljer man en elefant? Jo, i små, små bitar. Tittar man på en stor utmaning i sin helhet så känns det väldigt ofta som omöjligt eller i alla fall väldigt svårt. Men om man delar upp det i små bitar som man kan hantera och så bara fortsätter och ALDRIG GER UPP, så står man plötsligt där en dag och har klarat av något som verkade galet en gång. Och klarade man inte att få i sig hela elefanten så har man i alla fall troligen fått i sig det mesta. Och helt säkert mer än om man aldrig hade börjat. 

Kämpa!!