DECEMBER, 2016

Jag fastnar ibland i för mycket planering och drömmande om saker jag vill göra. Jag funderar så länge på bästa sättet att göra något att jag aldrig kommer till skott. Men ganska ofta har jag också bara kört på och tänkt ”hur svårt kan det vara” och det har tagit mig ganska långt.

Jag är långt ifrån den mest rutinerade multisportaren i Sverige. Ganska rejält långt ifrån faktiskt. Men även om jag inte är den som har tävlat mest och längst så får jag ganska ofta frågor om hur jag tänker, packar, tränar, äter osv under och inför tävlingar. Det finns många som är sugna på att testa på längre tävlingar men som verkar tveka för att de känner att de inte vet allt de behöver veta. Jag tänkte dela med mig lite av mina erfarenheter (eller brist på erfarenhet) inför mina första tävlingar. Och varför då kan en undra? Jo, för att förhoppningsvis avdramatisera det hela en del och kanske i bästa fall peppa någon att våga ge sig på något som kanske verkar lite för stort och svårt. Att våga testa även om man inte kan så mycket. Det bästa sättet att lära sig hur man ska göra på en AR-tävling är nämligen att ge sig ut och tävla!

Multisporten smög sig in i mitt liv någonstans kring millenieskiftet. Jag vet inte när jag såg det först men en god vän i Frankrike, Sebastien, var med i ett mycket framgångsrikt lag och jag tyckte att det hela såg otroligt spännande ut. Jag ville väldigt gärna testa och hade en känsla av att det här skulle kunna vara något för mig. Jag var då en någorlunda skaplig orienterare. Inga meriter på egen hand men en del bra stafettresultat med min klubb. Bra på att springa men rätt kass på att paddla och cykla. Inga prylar, inga pengar och för klen lön för att lyckas spara ihop till att betala några startavgifter utan att behöva flytta ut till en koja i skogen och leva på granbarr och fallfrukt.

Jag gjorde några småförsök på kortare tävlingar (ca 3 timmar) men de längre tävlingarna var fortsatt bara drömmar.

På våren 2006 fick jag så hastigt och lustigt chansen att testa på en längre tävling för första gången. Tieto Enator Adventure i Karlstad. 2 dygn i fyrmannalag. Några kompisar hade ett lag men flera drogs med små envisa skador. Med två veckor till start kastade förste man in handduken och jag fick frågan om jag kunde hoppa in som reserv. I efterhand var det rätt ogenomtänkt men jag är glad att jag tog chansen. Jag hade sjukt dålig koll. De sista två veckorna innan start byttes ytterligare två av orginalmedlemmarna i laget ut och nu var tre av fyra i laget reserver.

Jag hade köpt en mountainbike från en av killarna i gamla Team Silva men hade noll koll på hur man tog hand om en cykel och kom till Karlstad med rostig kedja, kasetten proppfull av torkad lera och ett snett växelöra. Fattade inte riktigt varför växlarna strulade.

 

Vi hade kort sagt ganska dålig koll på det mesta. Galet lite batterier till pannlamporna. Alldeles för höga tankar om hur snabba vi var och hur länge vi skulle vara ute. Om vi inte hade haft assistenter hade vi aldrig haft en chans att ens ta oss i mål. Maten hade troligen tagit slut och batterierna hade helt klart tagit slut innan sista natten. Växlingarna var oerhört omständiga och det byttes kläder och fixades i oändlighet.

Vi klarade oss ett knappt dygn. Först ett antal sträckor inne i Karlstad och sen en lång, tung cykelsträcka på nyskrapade blöta grusvägar innan en vurpa någonstans kring midnatt satte stopp för kalaset. Själva vurpan i sig var inte så märkvärdig men strax efteråt blev det stopp vid en vattenövergång. Tävlingsledningen hade lyckats hitta en vajer som var spänd ett antal meter över en å. Ett givet vägval eftersom det var sjukt långt till närmaste normala bro. Det här blev en riktig flaskhals och vi blev sittandes länge i väntan på vår tur att komma över. Knät som fick sig en smäll i cykelvurpan fick gott om tid att svullna och när vi väl kom över hade vi bara totalt 7 fungerande ben i laget och minst två dygns tävling kvar. Brytningen var ett faktum (klenbrytning såklart enligt firma Carling-Pütsep).

Hur gjorde den här erfarenheten mig till en bättre multisportare då kan man ju undra. Jo, vi såg ju hur andra gjorde. Vi såg hur fort det gick i täten och hur snabbt de växlade. Vi insåg vad vi behövde träna mer på och fick testa en massa saker som inte fungerade som vi hade trott. Utrustning som visade sig vara bra eller dålig för ändamålet. Taktikval som var smarta eller inte. Hur viktigt det är att man kommunicerar inom laget hela tiden. Hur viktigt det är att inte bara sitta och vänta om man fastnar någonstans på banan utan att man tar chansen att sova, äta värma sig eller vad man nu kan göra. Att man ibland måste kasta sina planer och anpassa sig till nya situationer och att sist men inte minst. Att det svider väldigt länge i själen när man ger upp. Längre än något skavsår faktiskt. Tusen saker som jag aldrig hade kunnat lära mig genom att prata med andra som har tävlat utan som bara kan komma genom egen erfarenhet.

Så slutsatsen blir: Tävlingar är världens bästa träning! Det är overderligt och på många sätt det ända sättet att lära sig. Vänta inte för länge om du vill tävla. Våga kanska dig in i elden även om du kanske inte har koll på allt. Det kommer troligen att skita sig några gånger, men det kan ju gå bra också. Och du kommer garanterat att lära dig otroligt mycket på vägen!