Expedition Africa 2016

Inledning

Historien börjar på något sätt i början av december i en stuga i Bergslagen. Regnet piskar mot rutorna och det blåser obehagligt kallt. Det är mörkt ute men ingen snö ännu över de stora skogarna. Det är den första träffen med laget. Järngänget från Karlstad som har hållit ihop i många år. Jag och Marie som har tävlat tillsammans i tre år men som är nya i den här konstellationen. Den är en helg full av diskussioner, analyser, rövarhistorier från tidigare äventyr och en del planering inför de kommande. En av de första tävlingarna vi bestämmer oss för att köra är Expedition Africa. Laget har varit där två gånger tidigare. Båda gångerna med känsla av stolpe ut på resultatet men med goda omdömen om organisationen och om Sydafrika. En stor portion motivation inför vinterträningen.

Resten av vintern känns lång och någonstans på vägen bestämmer vi en mer detaljerad plan och vi kommer fram till att jag är reserv till Afrika. Det blir en lång säsong och flera tävlingar så det gäller att vi fördelar krafterna. Är först lite besviken en kort stund men ändå väldigt nöjd med att vi har en bra plan och motivationen är på topp. Träningen funkar bra och jag bestämmer mig för att ändå träna som om jag skulle åka till Sydafrika. Vill vara bra förberedd om jag skulle behöva hoppa in i laget.

Tiden går och Mathias har en riktig skitvinter träningsmässigt med många sjukdagar. En månad före avresa ungefär kastar han in handduken. Jag som har börjat planera för West Coast Adventure Race här på hemmaplan får ställa om fokus. Jag gör det gärna.

Dagarna innan start

En lång resa till George i Sydafrika gick ändå ganska smidigt. Två mellanlandningar och tungt lastade väskor och cykellådor. Mycket kan hända om man har lite oflyt. Men alla prylar kom med hela vägen och vi landade hyfsat i tid. Blev upphämtade på flygplatsen tillsammans med några andra lag och checkade in på Pine Lake Marina som var tävlingscentrum. Två nätter boende före och två nätter efter tävlingen ingick i startavgiften vilket gjorde att alla lag var på plats. Inte så mycket tid för mingel dagarna innan start. Största delen av tiden går som vanligt till packning och att handla de sista påsarna godis. Invigningsceremoni och ett välgörenhetsprojekt i närmaste lilla staden klarades av. Vanligtvis får man ut tävlingskartorna någon dag innan start men på Expedition Africa delas de ut efterhand under tävlingen och lagen måste själva rita in alla checkpoints från en mallkarta. Något som kan vara nog så påfrestande för hjärnan efter några dygn utan sömn. Även om vi alla var väldigt nyfikna på hur banan skulle vara dragen så var det ganska skönt att inte ha några kartor sista kvällen. Det brukar innebära att det inte blir så mycket sömn, men nu kunde vi inget göra när all utrustning var packad och lämnad i arrangörernas händer. Det blev en ganska skön natts sömn innan start.

Dygn 1

Dagen startade tidigt. Uppstigning kl 5 och bussning till starten i staden Knysna. Flaggparad och fotostund klarades av innan vi äntligen fick sätta oss i kajerna och paddla ut till startlinjen. Vi var lite smånervösa för en masstart i kajerna. Alla låg tätt sida vid sida och vi ville verkligen komma iväg bra för att inte riskera att fastna bland lag som är mer orutinerade på paddling. Hela klungan drev sakta framåt förbi den tänkta startlinjen med långt kvar till start och några funktionärer gjorde några försiktiga försök att få klungan att backa men ingen tog någon större notis om det.

Efter några evighetslånga minuter slog klockan så 8 på söndag morgon den 15 maj. Starten gick och vi låg i första linjen och kom iväg bra. Jag och Tomas i första båten och Marie och Fredrik som skuggade oss tätt för att vi inte skulle komma ifrån varandra i den stora klungan.

Starten går. Foto Bruca Viaene

Starten går. Foto Bruca Viaene

Tävlingen började med tre korta paddelsträckor på varandra. Första och tredje sträckan var i stort sett ren paddling och den andra sträckan var en kort orientering i ett bostadsområde mitt i lagunen med en massa kanaler. Vi fick rygg direkt på ett av de lokala favoritlagen, Merrell Adventure Addicts som är ett rutinerat lag på World Series. Vi visste att deras lagkapten bor i Knysna så vi räknade med att han kunde vattnen bra. Vi låg med bra på deras våg och kunde spara kraft enkelt. Det fanns ingen anledning att gå förbi och höja farten. Alla andra lag låg på ett långt led bakom och att försöka paddla om i de tunga långsamma båtarna var lönlöst.

Paddlingen gick i bra fart och vi kunde kliva i land vid den första växlingsplatsen som första lag. Nu väntade 13 km löpning. Först genom ett naturreservat och sedan en lång löpning på sandstranden västerut. Löpningen flöt på bra. Vi la oss i rygg på Merrell och tempot var ganska bekvämt. Ett lag som vi inte kände igen gick om i en tung stigning och de körde på hårt. För hårt, kände vi i värmen, och vi tänkte dels att vi skulle få offra väldigt mycket kraft för att gå med i den farten så tidigt, och dels att de nog inte skulle kunna hålla farten uppe. Det var det sista vi såg av segrarlaget som hade bestämt sig för att gå på knock och se hur länge det skulle hålla. Det höll bra.

Fjärde sträckan var annars ganska lätt och det hände inte så mycket. Femte sträckan blev lite mer spännande. I kajerna igen och nu paddlade vi på havet. Ut från stranden genom små surfvågor gick bra. Vi skulle bara runda en udde med klippor och sen gå i land på nästa strand och fortsätta paddla upp i en flod. Runt klipporna gick bra även om det stundtals var svårt att styra de platta, roderlösa kajakerna i de stora vågorna. In mot stranden där vi skulle gå i land började vi titta efter en bra ingång. I tävlingsinstruktionerna stod det att vi skulle sikta på två flaggor som skulle stå i linje men vi hade svårt att se några flaggor på stranden och det var ganska stora vågor som bröt långt ut.

På den här paddlingen hade vi skiftat platser och jag paddlade nu tillsammans med Fredrik. Vi siktade in oss på en punkt på stranden där vi tyckte oss se en massa folk och i samma stund som vi hade bestämt oss för att börja sätta fart för att tajma vågorna så kom en stor rackare till våg och tryckte iväg oss i en rasande fart. Vi insåg snabbt att det här inte skulle gå bra och med ett sista ”håll i paddeln för fan!!” vändes hela kajaken upp och ner och vi trycktes ner i vågorna och tumlade runt en ganska lång stund innan vi båda flöt upp och kunde dra ett lättat andetag och snabbt försöka skaffa en bild av var vi var, och framför allt var kajaken var. Tomas och Marie blev omkullkastande ungefär samtidigt och vi fick alla ganska snabbt tag i våra kajaker. Alla paddlar var med men mina solglasögon sjönk sakta mot Indiska Oceanens botten någonstans.

Jag och Fredrik lyckades mellan två vågor snabbt vända vår båt på rätt köl och klättra upp. Snabba beslut var det som gällde nu och det var inget att tveka på. Bara att satsa allt för att hinna paddla så långt in som möjligt innan nästa våg så att det värsta brytet skulle ha avtagit. Vi lyckades fånga några vågor och faktiskt surfa ganska snyggt in till stranden där vi i den sista vågen blev snurrade runt i längsled och backade upp på stranden i någon slags bredsladd. Tomas och Marie hade tappat sin kajak som på egen hand surfade in mot stranden i bra fart. Vi fick tag i den och släpade upp den på stranden och kunde vänta in våra simmande lagkamrater. Alla fyra var hela och alla paddlar hade också klarat sig bra. Vi kunde fortsätta upp längs floden och börja jaga ikapp några lag som hade tagit sig förbi i vågorna.

Fullt fokus i vågorna. Foto Bruce Viaene

Fullt fokus i vågorna. Foto Bruce Viaene

In till den tredje växlingsplatsen kom vi upp som andra lag med Merrell och franska Naturex tätt i hälarna. Strax bakom följde resten av startfältet utspridda på ett långt led. Det var dags att börja cykla och efter en bra växling där vi fick i oss lite mat och Coca Cola gick vi ut i rygg på Merrell. Det var en relativt kort sträcka på ca 30 km. Mest grusvägar men med en del stigning. Inga stora omkastningar och vi försökte bara hålla jämn fart och passa på att äta och dricka.

Vi var nu framme vid den första av tre riktigt långa sträckor till fots. Några timmars dagsljus kvar och vi skulle nu plocka fyra checkpoints längs en vandringsled på nästan 6 mil i bergen. Kartläsningen såg väldigt simpel ut. Bara att följa en markerad led hela vägen. Men vi visste inte riktigt hur markeringen skulle se ut och inte heller hur underlaget skulle vara. Det var fortfarande varmt och skönt när vi gav oss iväg. Inledningen hade gått fort och vi låg före tidsschemat med ganska god marginal.

Vi gick och småsprang i den varma kvällen. Leden var till en början uthuggen som en smal korridor i den täta skogen. Nästan som en tunnel bitvis, och till och från hördes ljud från djur som vi antog var apor men annars var det förvånansvärt tyst. Vi försökte spara kraft så mycket som möjligt. Väl medvetna om att även om vi låg före tidsschemat nu så kan arrangörernas bedömningar spricka när som helst. Utgångsbudet var att segrande lag skulle gå i mål efter tre dygn. Även om vi gick för att slåss i toppen hade vi packat mat för fyra dygn.

Efter 15 km kom vi fram till den första checkpointen vid en av ledens övernattningsstugor. Solen gick precis ner bakom bergen. Inte den sköna långa skymningen vi precis hade vant oss vid från våren hemma i Sverige utan en snabb, skoningslös, orange solnedgång som på några minuter släckte ljuset och inledde den långa natten. Vi tog ett kort stopp vid stugan och fyllde på vatten och passade på att äta en påse mjukkonserv. Färdiglagade rätter packade i plastpåsar som man sedan värmer genom att lägga dem i en annan påse där det finns en lite ”kudde”, Kudden reagerar med vatten och blir rykande varm. Under tiden vi packade ihop och gjorde oss klara för att gå igen kom Merrell fram till stugan och inledde samma rutin som vi nyss avslutat.

Delsträckan fram till nästa checkpoint kändes oerhört lång. Stigen blev smalare och bitvis lite lerig. Det började bli svårt att bedöma avståndet och kartan var väldigt grov så det gick inte riktigt att säga vilka av alla bäckar vi korsade som var med på kartan och inte. Stämningen var ändå bra och vi påminde varandra om att varje steg framåt är ett steg närmare slutet. Checkpointen satt där den skulle och vi hade nu passerat högsta punkten på sträckan men det var långt kvar att gå. Vi tittade bakåt några gånger över dalen vi hade passerat och såg ljuset från pannlampor på några ställen men det kändes ändå som att vi var ganska ensamma.

Efter den tredje kontrollen skulle vi gå samma väg tillbaka en liten bit innan leden vek av från grusvägen och in på en mindre stig. Vi småsprang för att hinna vika av innan vi mötte Merrell. Det skulle vara skönt att inte ge dem en så bra tidscheck på vårt försprång. Vi hann ner på stigen utan att möta några andra lag och kände oss nöjda med det. En bit längre fram ser vi plötsligt ett lag framför oss. Vi hade sett lampor långt fram innan vi tog den andra kontrollen och tänkte då att det måste vara ledarlaget. Kunde vi ha gått ikapp dem nu? De måste ha missat grovt någonstans. Mycket förvånat kunde vi konstatera att det var Merrell som var före oss! Hur kunde de ha gått förbi oss här? Vi har ju bara följt vandringsleden och det fanns inga alternativ på kartan utan att gena ganska långt genom den täta bushen. Det kan aldrig ha gått fortare men här är de i alla fall. Vi går tillsammans med dem fram till den sista kontrollen på sträckan där vi tvingas till ett lite längre stopp. Någon behöver se om fötterna lite extra och någon har haft svårt att få i sig mat ett tag och behöver hitta något som går ner i magen utan att vända tillbaka. Precis innan kontrollen står det plötsligt folk längs vägen. Tre kompisar till Merrell som är ute i terrängen för att följa tävlingen. De har kollat GPS-trackingen och grattar Merrell till ett grymt vägval. ”Ni tjänade lätt 20 minuter på den där genvägen!” Hmm, kul att höra för oss, men vi bestämmer oss för att inte lägga någon energi på att reta upp oss på att de har koll på området och vet vägar som inte finns på kartorna. Det är inget vi kan göra något åt och vi hade förmodligen gjort samma sak i deras situation så vi kör på.

Ut från den sista kontrollen drar Merrell innan oss men efter några kilometer får vi lite mental revansch när de plötsligt dyker upp snett bakifrån på en väg som vi inte ser på kartan. ”Hello guys! Vi trodde ni kunde alla genvägar här” Ropar vi glatt. ”Hmm, det trodde vi också…” får vi till svar. Resten av sträckan håller vi ihop och småsnackar och börjar med de första lekarna för att hålla sömnbristen i schack. Bokstavsleken är en klassiker och första omgången avverkas på temat djur. Inte mer specifikt än så. Det blir snabbt tillräckligt svårt att komma på djur som börjar på A eller S, eller vilken bokstav som helst egentligen.

Sträcka 7 är avklarad när det fortfarande är mörkt och efter att ha skruvat ihop cyklarna, ätit mer varm mat och ritat in kontrollerna för den första långa cykelsträckan drar vi iväg strax bakom Merrell. Ledarlaget är någon timme eller två före oss. Snart ska solen gå upp den andra dagen.   

Dygn 2

Vi trampar på uppför länge på grusvägar innan dagen börjar gry och vi hittar den första kontrollen på cyklingen i en liten grusgrop. På vägen har vi hunnit med en sömnvurpa som lyckligtvis slutade mjukt och fint. Bara att rätta till pannlampan och köra vidare. Lite sömndruckna frågor dyker också upp ibland. ”Är det inte här de brukar åka skidor?” Är nog den som drar ner de största skrattsalvorna. Ingen i övriga laget har hört talas om någon skidtävling i Sydafrika. Och när det visar sig att frågan kanske handlar om vattenskidor blir det ännu roligare eftersom vi cyklar i en lång uppförsbacke på en grusväg mitt i skogen. Vi har inte sett vatten sen lunchtid den första dagen när vi surfade i Indiska Oceanens mysiga vågor.

VI fortsätter med frågelekar och andra tricks för att hålla oss vakna till solen går upp. De sista timmarna av natten är oftast de svåraste. De 9 milen avverkas utan några övriga incidenter och inte mycket att berätta om. Ganska tråkig cykling faktiskt till en början. Grusvägar genom stora skogsbruksområden med kalhyggen och planterad skog.

Mot slutet blir det lite mer naturlig skog och det är trevligare. Några korta partier på stig där tävlingsledningen har varnat för tekniska partier. Det visar sig bestå av några rötter och små låga byggda trappsteg för att stigen inte ska erodera för mycket när det regnar. Inget som bromsar farten på något sätt. Skulle vilja höra tävlingsledningens bedömning av hur tekniskt det är att cykla i skogarna kring Hellasgården.

Vid sista kontrollen innan växling gör vi vår första staketmiss. Kontrollen sitter vid en grind i ett två meter högt taggtrådsstaket och vi ska sedan enligt kartan följa stigen upp till en stor gård där växlingen är. Vi följer stigen men där den viker in mot gården finns ingen grind. Istället träffar vi en fransk och en spansk fotograf som förvånat undrar varför vi är på den andra sidan staketet. Vi lurar på om vi kan klättra över men fotograferna misstänker att det är elstängsel och vi är inte jättesugna på att ta reda på sanningen eftersom det ända sättet är att grabba tag i staketet och vänta på om man får sig en kyss eller inte. Vi cyklar tillbaka till kontrollen där det fans en grind och klättrar över där istället. Det känns konstigt att klättra över ett så högt staket med så mycket taggtråd men det ska visa sig att det inte blir sista gången.

Merrell är kvar i växlingen när vi kommer och vi får höra att vi har gjort en bra sträcka. Många lag ser ut att bomma mycket enligt GPS-trackingen och flera lag som var tätt bakom på den förra sträckan har nu tappat timmar under den här.

Det franska laget Naturex kommer in till växlingen strax efter oss och meddelar i förbifarten till funktionärerna att checkpoint 18 saknas. Vi har hittat alla kontroller och påpekar det för fransmännen och funktionärerna. Lätt förvirring uppstår men det är ju bara till vår fördel. Antingen kommer fransmännen att få cykla tillbaka och ta kontrollen, vilket kommer att innebära många timmars tidsförlust och en rejäl mental känga. Eller också får de någon form av tidsstraff. Oavsett bör det betyda att vi har ryggen fri gentemot dem för ett bra tag framöver.

Vi har cyklat i ungefär sex timmar tror jag när det är dags för nästa långa sträcka till fots. Den förra var 6 mil i bergen. Nu står 35 km på tur längs den klippiga kusten där vegetationen består av sjukt täta och bitvis taggiga buskar i brösthöjd. Inget läge att gena.

Första kontrollen är lätt. Bara att följa en stig ner till stranden. På väg ut från växlingen får vi syn på det första vilda inslaget i djurlivet. En babian som obekymrat knallar förbi bland korna i hagen brevis stigen.

Mellan första och andra kontrollen ställs vi inför det första luriga vägvalet. Ska vi gå tillbaka uppför stigen och gå en lång med lätt och säker väg runt eller ska vi chansa på att vi kan ta oss förbi klipporna på stranden. Mycket närmare men mer osäkert. I värsta fall kommer vi att få vända. Vi chansar på stranden och det funkar bra.

Efter kontroll 3 kommer vår andra och största staketincident. Vi hittar kontrollen utan problem men även här är det ett högt taggtrådstaket. Nästa kontroll är inne i en lite by och enligt kartan är det busenkelt. Bara att följa stigen vi är på längs staketet tills vi är i jämnhöjd med nästa kontroll. Där viker stigen genom staketet och spikrakt på kontrollen. Det ser ut att vara en ren förflyttningssträcka. Vi följer stigen men när vi kommer fram till platsen där den borde vika av in mot byn så har staketet ”vuxit till sig” och är nu ett mycket avskräckande staket som för tankarna till Alcatraz eller Guantanamo. Det finns inte en chans att ens försöka klättra utan att skära upp händer och fötter. Det måste ju finnas en grind längre fram, hur har de annars tänk att man ska kunna komma in till byn tänker vi. Vi fortsätter vägen som går längs det spikraka staketet och tittar otåligt till höger efter grind eller någon som helst möjligen att klättra. Inget dyker upp och tillslut inser vi vårt misstag. Vi borde nog ha klättrat över vid kontrollen men nu är det väldigt långt att vända tillbaka. Vi inser att vi kommer att behöva gå ända ut till bilvägen vi ser längre fram och runda hela skiten. En rejäl omväg men missen är redan ett faktum, och det bästa vi kan göra nu är att hålla farten uppe. Vid vägen åker vi ändå på en rejäl staketpassage med taggtråd och en mur med stora taggar och glasskärvor på toppen. Vi klättrar försiktigt samtidigt som en av tävlingens fotografer dyker upp och förvånat frågar varför vi är här. Vi förklarar missen och han drar vidare in mot byn för att försöka fånga lite bättre bilder. Han förklarar att byn vi ska in i är väldigt fattig och inte ett ställe man vill vara på som vit under dygnets mörka timmar. De ekonomiska klyftorna i Sydafrika är fortfarande gigantiska och drogproblemen i de fattigare delarna är stora.

Inte så sugna på att klättra över det här staketet

Inte så sugna på att klättra över det här staketet

EA_trekking

På väg in i byn. Isglass och cola svalkar skönt

Vi hittar kontrollen vid någon form av monument efter lite frågande. Folk är trevliga och visar oss fram. Vi stannar i en liten lokalbutik och köper isglass och cola. Förvånade ögon tittar på oss i våra konstiga kläder, och folk undrar om de kan se oss på Discovery Channel.

Ut ur byn kommer vi behöva gena genom bushen en bit och vi frågar alla vi hittar om det finns någon bra stig åt det hållet vi ska. Det märks tydligt att folk inte är vana att gå ut i naturen. Ingen förstår riktigt vad vi ska dit och göra. Att visa dem på kartan är också ganska lönlöst. De flesta har nog aldrig sett en karta men de försöker artigt hjälpa oss så gott de kan. Vi snirklar oss fram i bushen på stigar som ibland stämmer med kartan och ibland inte. Kommer tillslut till en grusväg som vi lyckas pricka in och bestämmer att det nu är säkra vägar som gäller även om det blir lite längre. Det kommer snart att börja skymma igen och vi vill inte snurra omkring i de täta buskarna då.

Ute på vägarna kan vi hålla ganska bra fart och i mörkret avverkar vi de sista kontrollerna ute på en smal, klippig halvö. Vi förstår att det nog är väldigt vackert när det är ljust, men i det kompakta mörkret ser vi bara svaga konturer av klipporna och hör vågorna dundra in. Det är skyltar överallt med sälar på, och vi förstår att det måste vara sälkollonier här. Jag är en halv sekund från att trampa på en liten skorpion i sanden men annars händer inte så mycket.

Efter den sista kontrollen på halvön ska vi ta samma väg tillbaka och här möter vi Merrell igen och kan få en bra hålltid på läget. Vi är ungefär en timme efter och det är långt kvar av tävlingen.

Sträckan avslutas med en mil längs stranden in mot Plettenberg Bay. Vi försöker hitta delar av stranden som inte är så lös sand och på slutet lyckas vi hitta en väg in i bostadsområdet längs stranden så att vi kan gå på asfalt. Tar en liten omväg genom staden för att försöka hitta något varmt att äta. Det mesta har stängt men tillslut hittar vi en Whimpys Burgers som är öppet och vi lyckas förhandla till oss lite snabb service med cheesburgare, cola och sandwich som vi slukar sista biten in mot växlingen.

Vi ska nu bara ta sträckans sista kontroll som sitter på en sandbank i flodmynningen utanför campingen som utgör växlingsplatsen. Här fanns alternativet att gå rakt på kontrollen och simma över floden, eller göra som vi gjorde att gå en liten omväg och ta kajaker i växlingen och paddla ut för att ta kontrollen. Vi har som sagt redan valt kajakalternativet och paddlar över floden mot kontrollen. Vi hittar den efter lite letande. Sandbankarna stämmer inte alls med kartan och det är kolsvart. Spelar ingen roll hur stark pannlampa man har när man bara lyser rakt ut över vattnet.

Kontrollerna består av en vit skylt i A4 storlek med tävlingens logga på och en bokstav. På kontrollkortet man har fått finns fem bokstäver för varje kontroll och man ska alltså markera vilken som är den rätta. När vi hittar kontrollen är kontrollkortet nedpackat så vi memorerar bokstaven och paddlar tillbaka till växlingen. Planen är att sova 2 timmar här. Vårt första sömnstopp.

I växlingen plockar vi fram kontrollkortet och kan förvirrat konstatera att den bokstav vi har sett vid kontrollen inte finns bland alternativen på vårt kort. Vi är 100% säkra på att vi inte har förväxlat bokstäverna eller vänt något upp och ned. En kort stund funderar vi igenom våra alternativ. Har arrangörerna missat? Ska vi chansa på en av de fem bokstäverna. Inget bra alternativ inser vi snabbt och kommer fram till att det enda vi kan göra är att prata med funktionärerna om att vi inte får ihop detta. Funktionären vid växlingen blir väldigt tyst när vi säger till att bokstaven vi har hittat inte finns på kontrollkortet. Man ser på henne att hon vet något som hon kanske inte får berätta för oss. Som tur är finns tävlingsledaren, Stephan, på plats och när han undrar vad problemet är förklarar han snabbt att vi har hittat fel kontroll. Den vi har tagit är sista kontrollen på en senare sträcka. Något vi inte kunde veta eftersom vi ännu inte fått den kartan. Beslutet blir att vi gör det vi ska göra i växlingen. Nästa sträcka är paddling och innan vi kan dra iväg på den sträckan ska vi paddla ut och ta rätt kontroll och komma tillbaka till växlingen för att bekräfta att vi hitta rätt bokstav. Vi byter om, packar klart prylarna för nästa sträcka och sover två timmar.

Klockorna ringer efter vad som känns som några sekunder och det är bara att kliva upp. Det finns ingen plats för att tänka och känna efter nu. Då blir man liggande.

Vi går upp och drar ut i mörkret för att hitta rätt kontroll. Inget stämmer med kartan och det är svårt att hitta några hållpunkter i mörkret men tillslut hittar vi kontrollen och kan komma iväg på rätt sträcka. Vi har några timmars mörker kvar innan den tredje dagen gryr.

Dygn 3

Floden vi paddlar upp för mynnar ut i havet och tidvattnet går långt upp i floden. Det är ett myller av grunda sandbankar och tidvattnet är fortfarande på väg ut. Det kostar mycket kraft att paddla mot strömmen men det är för långt kvar innan det vänder så vi känner inte att vi har något val. Det går tungt i mörkret och vi paddlar gång efter gång på de grunda sandbankarna och måste hoppa ur för att dra båtarna i sanden. Efter några kilometer som känns som en evighet kommer vi in i den lite smalare och därmed djupare delen av floden. Strömmen avtar och vi kan paddla utan avbrott ett tag. Himlen ljusnar sakta men det är ännu inte riktigt ljust när vi kommer in i en än smalare del av floden. Nu börjar nästa utmaning. Ett antal små nivåskillnader måste forceras motströms. De är för små för att kallas forsar men det är grunt och stenigt och vi måste ideligen hoppa ur kajerna och dra dem uppför de smala passagerna mot strömmen. På ett ställe har ett stort träd fallit och blockerar vägen totalt så att vi måste lyfta de tunga båtarna en bra bit genom en uttorkad gren av floden.

Det har börjat ljusna och trots att det går tungt så har vi bra fart framåt och det är inte så farligt kallt. Vi huttrar lite när vi har fått vada någon längre passage i det kalla vattnet men värmen kommer snabbt tillbaka.

Växlingsplatsen ligger ödsligt vid en gammal raserad betongbro. En ensam funktionär sitter där och väntar och visar var vi ska lägga båtarna. Vi packar ihop det lilla som vi inte ska bära med oss ut på den kommande sträckan. Ytterligare 45 km till fots. Nu dessutom packade med våtdräkter, hjälmar, klätterutrustning och flytvästar. Mitt på den långa vandringen kommer en del där vi ska ta oss ner för en smal canyon. Passager finns där vi måste fira oss ner med hjälp av fasta rep och vattnet kommer att vara isande kallt. Ryggsäckarna är tunga av all packning, mat och vatten för den långa sträckan.

Från den raserade bron där vi lämnar den ensamme funktionären är det inte långt till den första kontrollen. Men bushen är löjligt tät och det går otroligt sakta uppför den branta sluttningen. Funktionären hävdade att det fanns en gammal stig men vi lyckades inte hitta den och klänger oss uppför i buskarna. På ett ställe ungefär mitt i sluttningen kliver Tomas, som går först, på ett stort löst stenblock. Han hojtar till att vi måste passa oss så att det inte rasar över oss andra och var och en flyttar sig så gott det går. Tomas och Fredrik passerar och när jag kommer till blocket ber jag Marie att hitta en bra plats vid sidan och river sen ner stenen så att vi i alla fall har kontroll på när den faller. Den brakar nedför sluttningen och vi hör buskarnas stammar knäckas under en obehagligt lång stund. När jag tittar upp på var jag ska sätta händerna för att klättra vidare ligger det dessutom en skorpion där som just har fått sin skyddande sten bortriven. Hen sitter stilla men jag har svårt att tolka ”ansiktsuttrycket”. Bestämmer mig snabbt för att det nog är bäst att låta den vara ifred och funderar på om jag på något sätt kan låta bli att tala om för Marie vad jag har hittat. Inser ganska snabbt att hon måste passera den här punkten och måste därför få veta vad som ligger och väntar så att hon inte sätter handen just där. Vi har ingen koll på hur illa det skulle vara att bli stucken och det skulle vara riktigt dumt att chansa. Jag berättar om mitt fynd för Marie som får sig en lite ångestladdad stund innan hon också kan passera utan problem.

Tomas visar vägen i den täta bushen

Buskarna ger tillslut vika och vi kommer upp till kontrollen som sitter i kanten på ett område med planterade tallar. Härifrån och fram till canyonen är det grusväg och inga svårigheter. Solen gassar och vi letar skugga så gott det går. Fötterna värker nu ganska bra hos alla fyra men det är något vi alla har varit med om tidigare. Vi vet vad som väntar och vet också att vi klarar av att hantera det. Vi vaknar till lite extra när det plötsligt ligger en orm mitt på vägen. Den är inte så stor men huvudet det typiskt kantiga hos en huggorm. Vi tar några stegs omväg även om ormen är synnerligen ointresserad av oss. Den ser tjock och långsam ut och masar sig slött mot skogen på andra sidan. Vi får senare höra att den lille gynnaren är en Puff adder. Att bli biten är riktigt, riktigt dåligt.

Inte läge att retas

Inte någon man vill retas med

Canyonsträckan börjar med att vi måste fira oss ner i ett rep efter att vi har dragit på oss våtdräkter och klätterutrustning. Vi har några timmars dagsljus kvar och får höra av funktionärerna att vi ser piggare ut än de två lagen som har passerat innan oss. Vi har bra energi i laget nu och pratar mycket vilket är ett bra tecken. Vattnet är isande kallt när man först hoppar i men det ger sig ändå ganska fort. Vi hoppar, simmar, firar oss nedför vattenfall och försöker hela tiden hålla uppe drivet för att hinna ur den svåra delen innan mörkret. Vi har sällskap av ett annat lags fotograf en bit. Han inser att hans lag kommer att komma när det har blivit mörkt och att det kommer bli omöjligt att få några bra bilder av dem så han fotar oss istället.

Det sista momentet är en klättring längs fasta vajrar ut på en smal klippa och så en lång firning. Från slutet av firningen måste vi sedan följa vattnet ut genom den branta ravinen till nästa checkpoint. Vi frågan funktionärerna vid firningen om det kommer att vara mycket simning på den sista delen. De säger att det är några korta simningar i början men sen mest hoppa på stenar. De tittar på klockan och säger att vi nog kommer att avsluta sträckan i mörker. Vi har en timme dagsljus kvar och vi antar att det betyder att sträckan ut till nästa checkpoint kanske tar det dubbla. En mycket grov missbedömning visar det sig. Det enda vi vet nu är att vi ska gå tills vi hittar kontrollen. Det är väldigt svårt att avgöra hur fort vi går då klippor och små pooler gör att vi hela tiden klättrar och simmar om vart annat. Det är också väldigt svårt att avgöra på kartan hur långt vi har gått eftersom det enda vi ser är ravinens branta kanter. Allt ser likadant ut och det svänger hela tiden. Efter ett tag börjar osäkerheten smyga sig på. Kan vi ha missat kontrollen? Tänk om vi har gått för långt? Vi snurrar konstant på huvudet och lyser med pannlamporna upp längs sluttningen och letar efter något som ser ut som en stig. Ibland ser vi fotspår på stenarna och allt känns genast mycket bättre en stund men snart är osäkerheten där igen. Var det verkligen ett skoavtryck? Var det inte ett djurspår? Det har aldrig varit så skönt att hitta ett tappat godispapper. Nu vet vi att vi inte är ensamma. Minst ett lag är framför oss på samma spår och vi krigar på mot det kalla vattnet och mörkret. Det bästa med vattentemperaturen är att det inte är så svårt att hålla sig vaken. Efter några långa timmar dyker det plötsligt upp ett vitt rep spänt tvärs över bäcken där vi halkar fram. Där i trädet i ena änden av repet, den välbekanta vita skylten med Expedition Africas logga och en stor bokstav i svart. Jubel och gruppkram! Nu kan vi äntligen få gå på en vanlig stig ett tag.

Vi höjer tempot när vi kommer upp på torra land men tröttheten börjar komma krypande. Vi har sedan länge förstått att det inte kommer att bli tal om någon segrartid på 72 timmar. Den tiden är ute när solen går upp och vi har många sträckor kvar. Vi vet att vi kommer behöva sova snart men vill helst göra det i nästa växling där det finns tält och madrasser. Viktigt att få bra kvalitet på de få sömntimmar vi investerar i. Fler lekar avverkas för att hålla sömnen borta. Några mer komplicerade än andra. Det behövs ingen lång regelbok för att det ska kännas komplicerat i vårt tillstånd. Även denna sträcka avslutas med en lång sträcka på stranden. Till en början är det stenigt men efter hand blir det mer och mer sand. Vi söker hela tiden så hård och packad sand som möjligt. Klippor sticker ut i havet från den branta kusten och plötsligt står vi framför en väldigt brant vägg som ser svårklättrad ut. På andra ställen har vi hittat små upptrampade stigar men här går vi bet. Ute i havet slår vågorna in med full kraft i klipporna och tidvattnet är som högst nu. Stranden är smal. Vad gör vi? Sova här på stranden kommer att bli kallt och obekvämt men vi ser ingen väg över klipporna och att vada ut i vågorna ser rent farligt ut. Ett kort sömndrucket rådslag och vi bestämmer att det får lov att bli sömnpaus på stranden. Vårt andra sömnstopp under tävlingen och vi tar två timmar. Det blir inte de bästa timmarnas sömn för någon av oss men det är i alla fall något.

Just när klockornas larm tjuter ilsket och vi slår upp ögonen ser vi ett lag komma längs stranden. Undrar om det är fler som har passerat oss under vårt stopp? Vi skyndar oss att komma på fötter och slår följe med Spanska laget Raid Gaellicia. Vi håller varandra inom synhåll in till den sista kontrollen på stranden. Den som vi redan varit vid natten innan. Vi kommer fram till kontrollen precis i den korta eldsflammande soluppgången och vadar/simmar över floden in till växlingen. Den fjärde dagen gryr.

Flodpassage i soluppgången. Foto Marie Krysander

Flodpassage i soluppgången. Foto: Marie Krysander

Dygn 4

Tillbaka på campingen där vi redan växlat en gång får vi först veta att två av de sista fyra korta sträckorna är strukna eftersom tidschemat har spruckit grovt. Sträckan vi nyss har klarat av har tagit lång mycket mer tid för alla än vad man hade räknat med. Det blir en ganska rörig växling där vi packar om våra lådor med utrustning. I tröttheten ska vi räkna ut vilka lådor som kommer att placeras var och om de nyss strukna sträckorna påverkar logistiken. En ganska lätt uppgift när man är utvilad men efter tre dygn med minimalt på sömnkontot går det trögt. Vi kommer tillslut iväg och det är återigen paddling uppför floden. Ingen bra timing med tidvattnet nu heller men inte lika illa som sist. Vi ser i alla fall sandbankarna nu och kan lättare navigera runt i de lite djupare fårorna där det går lättare att paddla. Plötsligt svär Tomas en ramsa. Vi har paddlat fel. Vi ser ju bilvägen framför oss men det är fel flodfåra. Vi har en rad hus till vänster om oss och det är fel. Det är folk ute på några av balkongerna och de hejar glatt på oss när vi vänder och ropar att de andra paddlade åt det hållet vi nyss var på väg. Vi orkar inte riktigt förklara för dem att det nog är lag som ligger ett dygn efter oss och att de gjorde rätt men vi håller på att göra fel. Hoppar snabbt upp på flodbanken för att se om vi kan lyfta båtarna över här istället för att paddla hela vägen tillbaka. Det ser bra ut. Kort gräs hela vägen. Vi sliter snabbt upp båtarna och drar dem över gräset in till rätt flod. Ser ett lag komma bakom oss men de är bara tre. Måste vara ett lag som har brutit.

Floden snirklar sig fram och vi driver på allt vi kan. Solen börjar värma. Det går framåt i ganska bra fart nu och snart är vi framme vid växlingsplatsen. Spanjorerna är här och hann alltså smita förbi under vår felpaddling. Vi gör allt vi kan för att växlingen ska gå fort. På med cykelprylarna, rätt prylar i ryggsäcken. Packa ner allt annat i paddelväskan och iväg. Spanjorerna hinner iväg före oss. Jag snyter mig och näsblodet börjar rinna. Kroppen är sliten nu.

Uppför, uppför. Asfalt till en början men det över går snart i grusväg. Bred dammande grusväg. Vi trycker på bra. Blodet rinner från näsan men jag känner mig pigg i kroppen. Fortsätter äta konstant men vi inser snabbt att ingen kom ihåg att fylla på vatten i stressen i växlingen. Inte bra på 120 km cykling upp i vad som närmast liknar någon slags halvöken. Vi delar på det vi har och håller ögonen öppna efter allt som kan tänkas ge en möjlighet att fylla flaskorna. Vi passerar ganska många hus på vägen men alla är tomma och igenbommade. Uppförsbacken verkar oändlig men vi har passerat spanjorerna och gjorde det taktiskt i högt tempo och bra minspel för att om möjligt ge dem intrycket av att vi är för starka för dem. Det verkade funka hyfsat eftersom de inte försökte hänga på. Men vägen är bra och vi förstår att det inte kommer att bli några gigantiska tidsskillnader på den här sträckan även om den är lång. Det rullar på bra och det finns egentligen inga vägval eller svårigheter på sträckan. Det är bara muskler och pannben nu. Vi hittar en igenbommad farm som har en bevattningsslang bland några buskar. Himmelriket! Ur kranen sprutar friskt, rent, kallt, ljuvligt vatten och vi fyller alla flaskor och dricker så mycket vi orkar och sen snabbt iväg. Två stopp till blir det innan växling. Ett vid ett litet fik där vi lyckas köpa någon slags kaka och några burkar cola. Köket hade tyvärr stängt så varm mat gick vi bet på. Nästa stopp är hemma hos en familj som bor längs vägen. De pratar knackig engelska men vi gör oss förstådda och ger dem lite pengar mot att vi får fylla vattenflaskorna igen.

Trycker på så mycket vi kan

Full rull…

Mörkret börjar falla igen. Terrängen är nu helt annorlunda mot resten av tävlingen. Det är torrt och öppet. Lite vilda västern. Så fort solen försvinner blir det bitande kallt och rått i svackorna. Vi håller riktigt bra fart genom hela sträckan och rullar in mot växlingen för den sista längre sträckan. 25 km till fots över bergen och sen återstår bara en kort cykling och en paddelsträcka över den lilla sjön mot målet.

I växlingen får vi lite hålltider på lagen framför och bakom. Framåt är det inget att göra längre. Det är för långt fram och för lite kvar av tävlingen. Det krävs att något av de två lagen framför oss bryter ihop totalt eller skadar sig för att vi ska gå ikapp och de är för rutinerade för något sådant. Bakom oss jagar sydafrikanska Cyanosis och spanjorerna som vi cyklade om tidigt på sträckan. Vi har ca 20 minuters lucka verkar det som. Snabb växling igen och vi gör allt vi kan för att komma iväg innan de andra lagen kommer in. Vi vill inte ge dem energikicken av att se oss. Mentalt ställer vi in oss på att ge det sista vi har nu för att behålla tredjeplatsen. Nu får det göra hur ont det vill i fötter och knän. Vi har lite inledande strul med att hitta stigen som ska leda oss upp i bergen men efter några minuter går det åt rätt håll. Vi trummar på uppför och försöker känna efter så att vi går fort men inte bränner oss totalt för tidigt. Det är ju inte meningen att vi ska ha några krafter kvar när vi går i mål men vi räknar kallt med att vi ska gå i 5 timmar och vill ju inte gå i väggen nu. Vi har 500 höjdmeter att knäcka innan vi går över krönet och sen väntar ett myller av skogsvägar. Många är redovisade på kartan men vi har blivit varnade för att det även finns många nya vägar i området. Vägvalet vi har ritat in innebär mest väg men vi måste gena en liten kort sträcka över en bäckravin. Lite riskabelt men det är inte mer än några hundra meter och borde ändå vara snabbare än de andra alternativen.

Vi håller bra fart. Jag håller i kartan och kollar av konstant för att ha så bra koll på läget som jag någonsin kan. Så fort det finns läge så provar vi att jogga och det går klart över förväntan. Fötter och knän värker men tredjeplatsen hägrar och nu tar vi vad som helst. Månen lyser klart och vi släcker lamporna så mycket vi kan för att lagen bakom inte ska kunna se oss. Om de går fortare än oss och får se våra lampor kommer det att ge dem en massa mental energi. Kan vi istället få dem att börja tvivla och tro att vi har högre fart än dem så är mycket vunnet på bara det mentala spelet. Vi vänder oss om en bit efter att vi har passerat krönet och ser lampor komma ner längs samma ås som vi nyss har gått och vi räknar till att avståndet bakåt är ca 20 minuter. Tempot vi håller är bra. Vi springer och går fort om vartannat och vi vet att ingen kan hålla något dramatiskt mycket högre tempo än så här efter fyra dygns tävling. Håller vi bara ihop den här sträckan så ska de inte kunna gå ikapp. Vi peppar varandra och påminner varandra konstant om hur svårt det är för de jagande lagen att plocka in 20 minuter. Det ska inte gå, men någonstans långt därinne finns tvivlet hos alla fyra. Vi vill så gärna hålla det här ända in i kaklet.

Kartan stämmer bra hela vägen. Vägkorsningarna betas av en efter en och jag har koll på vad som ska komma och kan även se de vägar som inte finns på kartan utan att stressa. ”Ät och drick! Det är fortfarande flera timmar kvar innan mål!” Vi passerar den sista bergsäkra hållpunkten. En stor fyrvägskorsning. Vägen till vänster leder ner till en liten by och vi ser gatlamporna långt där nere i dalen. Vi går rakt fram. Snart ska vi vika av stigen i en skarp krök ute på en ås. En kort fajt med vegetationen och så upp på andra sidan bäcken till en stig som inte går att missa. Vi är snart hemma. Bara den här korta genvägen och vi kommer att ha en grym tid på den här sträckan. Vi måste ha dragit ifrån våra förföljare nu. Vi har haft bra tempo hela vägen och inga svackor. Lite sömnigt är det men vi joggar hela tiden nu. Knän och fötter skriker allt högre men det skiter vi i. Här ska det komma en väg snett bakåt på vänster sida tänker jag. Några minuter senare kommer det mycket riktigt en väg på precis rätt ställe. Bara att fortsätta förbi en kurva till och sen ut på åsen och så korsa bäckravinen.

När vi är nästan hemma kommer orienteringsmissen som höll på att ödelägga allt. Vi kommer ut på en ås och det går en väg snett bakåt till vänster. På kartan tar vägen slut här och vi ska följa åsen rakt ut i tangentens riktning och på andra sidan bäckravinen går en stig på tvären framför oss som vi inte kan missa. Vägen fortsätter nedåt höger ute på åsen men jag tänker att det måste vara en ny väg som inte är med på kartan. Kollar kompassen flera gånger och får det på något sätt att stämma. Så börjar vi dra nedför ravinen beredda på att det kan vara tätt. Och tätt är det, nåt så djävulskt! Vi klättrar nedför i buskar och ormbunkar. Stundtals gungar det betänkligt under fötterna och vi inser att vi bara har ett tjockt lager växtlighet under oss. Hur långt det är till fast mark ser vi inte. Bara att hålla i sig och köra vidare. Vi klänger i träden och får verkligen slåss med skogen för att komma ner. Det känns långt ner nu. Det skulle ju bara vara en liten kort bit men vi är trötta och tidsuppfattningen är klart bristfällig. Allt har ju stämt perfekt hit. Det är bara att köra på. Vi kommer ner till bäcken och nu ska det bara vara en kort bit upp till stigen på andra sidan och så är vi hemma. Men stigen kommer inte. Vi går och går, eller klättrar snarare. Det är minst lika tätt och jävligt på den här sidan och det verkar aldrig ta slut. Nu börjar tvivlet slå klorna i oss. Vi ska väl inte tappa det här nu? Det har ju stämt så bra. Finns inte stigen som såg så grymt bra ut på kartan? Det känns som en evighet innan vi kommer upp till stigen. Äntligen här, men det har tagit otroligt lång tid. Tänk om de andra hittade en säkrare väg? Vi börjar jogga längs stigen till vänster som vi ska men det känns som att det är något som inte stämmer. De går nedför och riktningen känns inte heller helt 100. Men det måste ju vara här. Jag och Tomas börjar fundera på alternativa lösningar. Vad kan vi ha gjort fel? Vi får inte ihop kartan med verkligheten och det som ser mest likt ut är den stig vi skulle ha hamnat på så vi fortsätter ändå. Efter ett tag kommer vi till en vägkorsning och nu stämmer plötsligt ingenting. En bäck rinner under vägen och höjdkurvorna och kompassriktningen är helt fel. Vi har ingen aning om var vi är eller vilken väg vi ska ta. Vi gissar nu att vi måste ha vikit av vår stig för tidigt. Vi har en ide om var det kan vara men den stig vi har gått på finns i så fall inte på kartan. Vi måste ju hur som helst fortsätta österut för att komma närmare växlingen och vi hoppas att vi ska hitta något som går att känna igen på kartan.

Plötsligt dyker lampor upp på en väg till vänster. Det är det spanska laget som var femma in till senaste växlingen. Då måste Cyanosis ha gått om oss någonstans men om vi kan slå spanjorerna kan vi ju ändå bli fyra. Har vi krafter kvar till en spurt på 2 timmar? Spanjorerna ser oss men reagerar inte nämnvärt på det. Det känns lite konstigt. De borde ju bli peppade av att ha gått ikapp oss men de fortsätter att gå i lugnt tempo och går och småsnackar. Vi är fortfarande inte 100% säkra på var vi är och tänker att de kanske har koll så vi håller deras tempo och avvaktar för att se vad de ska göra. I nästa vägkorsning svänger alla utom en av spanjorerna. En av hans lagkompisar går fram och tar tag i hans axlar och vrider honom bokstavligen i rätt riktning. Nu ser vi ögonen som är helt tomma. Han är så trött att han troligen inte vet vart han är. Ett skönt mentalt övertag för oss men kartan stämmer tyvärr inte med vår verklighet än så vi kan inte börja springa.

Så kommer vi upp i en fyrvägskorsning mitt på en ås och plötsligt stämmer allt. Vi vet vart vi är och försöker försiktigt se på spanjorerna om de också har fattat. Svårt att avgöra så vi börja jogga för att se hur de reagerar. De hänger inte med och vi kan nu lunka in lite stukade men med ny energi att kriga om fjärdeplatsen. Det är ju ganska bra det också. Växlingsplatsen är samma som innan den första långa trekkingsträckan och när vi kommer fram frågar vi hur långt före Cyanosis är. ”De har inte varit här ännu” får vi till svar. VA?!?!? Är vi trea ändå?? Vi frågar säkert tre gånger om det stämmer och när funktionären med ett tålmodigt leende än en gång förklarar att det bara är två lag som har passerat innan oss blir det fart på riktigt. Montera ihop cyklarna så fort vi kan och iväg. Vi har alla kartor och ska ha samma utrustning med oss härifrån som vi kom med. Cyklingen är busenkel. I stort sett bara nedförsbacke på grusväg och nästan inga korsningar. Spanjorerna kommer några minuter efter oss men går in i ett av tälten. Vi antar att deras cyklar står där men lägger inget fokus på dem nu. Det enda vi ska göra nu är att hålla oss vakna och undvika krascher. Vi känner oss ganska säkra på att vi paddlar snabbare om vi kommer samtidigt till sista sträckan.

Hur vi tänkte gå (orange) och hur vi gick i verkligheten (gult)

Hur vi tänkte gå (orange) och hur vi gick i verkligheten (gult)

Det går fort nedför backen och det är inte helt självklart att alla ska kunna hålla sig från att somna nu. Vi försöker prata med varandra för att hålla hjärnan igång. Det går bra och vi har inte sett de andra bakom oss på vägen ner. Försöker växla ut på paddlingen snabbt men nu är hjärnorna inte riktigt med. Funktionärerna, en svensk kvinna som vi har träffat tidigare under tävlingen och hennes sydafrikanske man, småskrattar åt oss men hejar glatt och peppar så gott de kan. Vi beter oss troligen ganska förvirrat för de har svårt att hålla sig för skratt. Jag måste prata högt med mig själv och gå igenom vad jag ska göra för att få till det rätt. Först av med nummervästen, sen på med flytvästen, sen på med nummervästen igen. Och så på med pannlampan. Vi bär ner kajerna till vattnet och paddlar iväg. Det har börjat blåsa men vassen är hög runt omkring oss och det är inga vågor. Dagarna innan start cyklade vi en sväng och var då uppe på en hög ås som vi nu har till vänster om oss även om vi inte ser den i nattens mörker. Vi vet att vi bara ska följa åsen ut och runda en udde innan vi kommer att se målet. Vi vet att hotellet har lyst upp målportalen med gröna lampor så det kommer vara lätt att hitta när vi kommer ut på sjön. Men den första sjön är inte riktigt en sjö utan gångar av vass. I stressen när vi fick kartorna missade jag att plasta in dem. Det blåser och stänker vatten och kartorna är snabbt obrukbara. Härifrån får vi gå på kartminne men vi ser konturerna av åsen vi ska följa. Om det var någon som följde oss på GPS-trackingen nu så fick de en sista gång hjärtat i halsgropen när vi missar en sväng i vassen och börjar paddla upp i en flod som jag inte kom ihåg från kartan. Vi inser efter några minuter att vi är på väg bort från åsen vi ska följa och att riktningen är fel så vi vänder. Jag förbannar mig själv för att jag var så jävla självsäker och ristar mentalt in i hjärnbarken med en glödgad kniv att jag aldrig någonsin mer ska lämna en karta oplastad på en paddelsträcka. Ut runt den sista udden kommer vi i alla fall och vi ser inga lampor bakom oss. Vi ser målet framför oss på andra sidan sjön och jublar högt tror jag. Sen kommer motvinden. Det blåser kraftigt rakt i ansiktet på oss och går vågor på den grunda sjön. Kajerna vi paddlar visar sig snabbt vara en total katastrof i motvågorna och varje våg slår in i den platta uppåtriktade fören som i en vägg. All fart försvinner i varje våg och dessutom stänker hela vågen upp och totalt översköljer oss. Vi sliter som djur och det känns som vi inte rör oss ur fläcken. Allt är genomblött och ryggsäcken som jag har klämt fast mellan mina knän badar i vatten hela tiden. Jag sitter fram i båten och kan stundtals inte se för allt vatten som slår över mig. Det känns helt bisarrt när man ser åt sidan på hur små vågorna egentligen är. Vi skriker på varandra och försöker peppa. Vi ser målet hela tiden och efter en mental evighet kommer vi över den värsta delen och vinden avtar. Vi kan paddla lugnt den sista biten in i mål där det i princip är vindstilla och vi skrattar åt att de som väntar på oss inte kommer fatta vad vi har gjort som kommer i land helt sjöblöta på en grund sjö som ser spegelblank ut härifrån i mörkret.

Stunden är inne som vi har längtat efter så länge nu. Vi kan kliva i land och får jubel, svenska flaggor och en flaska bubbel av några tappar som väntar på oss på stranden. Vi går genom målportalen så oerhört lättade över att det gick bra. Vi lyckades hålla undan trots ett ödesdigert misstag på slutet. Vi var starkare än de som jagade och vi lyckades med vårt mål att ta en topp tre placering. En obeskrivlig och lite overklig känsla. Vi är så trötta att vi inte riktigt greppar det än. Vi får nyckeln till vårt hus som ligger 30 meter bakom målportalen och haltar dit, tar en dusch och somnar ovaggade. Känslan av att vara ren och lägga sig i en säng med rena lakan efter fyra dygn på fötter i samma kläder…..

Epilog

Vi har några dagar på plats innan det är dags att flyga hem och vi spenderar dem med att sova, äta, torka kläder och mingla med alla andra lag som ett efter ett kommer tillbaka från sina äventyr. De två andra svenska lagen på plats, Sportson Skövde och 24 Hour Meals, kommer in på placering 8 respektive 31. Bra jobbat av båda! Sportson har den goda smaken att gå i mål på dagtid och får spurta över den sista sjön mot ett sydafrikanskt lag. 24 Hour Meals följer vårt exempel och smyger i land i skydd av mörkret så vi missar tyvärr deras målgång.

Vi grillar på stranden på kvällarna och berättar rövarhistorier över god mat och kalla öl. Sargade fötter tas om hand och väskorna packas för hemresan. Äventyret är slut och vi försöker nog alla fyra stanna i bubblan så länge vi kan. Snart är det vardag igen och allt det här är historia. En tids återhämtning innan förberedelserna börjar för nästa tävling.

Expedition Afrika kommer alltid att vara en speciell tävling för mig från och med nu. Jag har kört tre World Series tävlingar tidigare och ett VM. Alla gånger med fantastiskt starka lagkamrater och vi har haft otroligt roligt men det har varit med rejält stolpe ut på många sätt. Vi har antingen tvingats bryta eller inte hunnit runt hela banan. Skador och sjukdomar och en del orutin har satt hinder i vägen. Nu fick jag för första gången gå över mållinjen efter att ha genomfört hela banan och dessutom gjorde vi det bra. Några misstag men inget som egentligen var någon katastrof. Vi hade en god portion tur på den sista löpningen över bergen då det visade sig att Cyanosis var så trötta att de var tvungna att lägga sig i ett dike för att sova mitt ute på sträckan. Och det spanska laget var ju även de helt slutkörda och stannade för att sova en timme innan sista korta cyklingen. Det var därför de gick in i tältet. Dessutom fick de lov att ta ett sömnstopp till på den sista paddelsträckan när de inte fick ihop verkligheten med kartan i vassen. Hade de båda lagen varit piggare kunde det ha slutat med en femteplats och helt andra känslor för vår del. Nu hade vi ryggen fri sista timmarna fast vi inte visste det. ”It ain´t over until the fat lady sings…”

Tack Tomas, Fredrik och Marie för att jag fick dela äventyret med er. Ni är grymma!

Tack också till Jonte, Jonas, Fredrik, Carro, Jörgen, Malin, Elin och Sigge som jag har tävlat med på tidigare försök på liknande tävlingar. Jag har lärt mig massor av er och även om det har gått motigt så har vi haft mycket roligt på vägen.