Grattis Carro och Marie! Två grymma brudar som jag har haft förmånen att tävla med och som båda visade vart skåpet ska stå i lördags. Själv hade jag rätt kass koll på det där skåpet visade det sig. Hade tydligen ingen koll alls på var det skulle stå.

Åre Extreme Challenge har i princip haft samma bana sen starten på 90-talet. Några småjusteringar men i stort sett samma sak varje år. 25 km paddling med lite fors i början. 15 km löpning över Åreskutan med 1000 höjdmeter. 35 km sugande MTB tillbaka från Huså till Åre torg och målet. Två enkla växlingar, och ändå tränas det och rekas något helt hysteriskt. Åre kokar av spänning, förväntningar och nervositet dagarna innan start varje år.

Jag hade valt att åka upp i midsommarhelgen för att vila ut ordentligt på plats och komma bort från jobb och vardag på hemmaplan och jag hade ganska stora förhoppningar om ett bra resultat.

De sista två åren har jag haft väldigt bra kontinuitet i träningen och fått vara frisk. Det gav en ganska stor förbättring i resultatet förra året trots att jag kände mig ganska tung i kroppen då. Jag hoppades och trodde att jag skulle kapa ytterligare tid i år men av någon anledning blev det tvärt om och just nu är besvikelsen ganska stor över resultatet.

Paddlingen gick bra och jag växlade till löpsträckan på 12:e plats tror jag. Upp till skutan tyckte jag att det gick bra och jag höll jämna steg med de flesta kring mig. I efterhand kunde jag dock konstatera att jag får stryk av min tävlingspartner Marie med 4 minuter upp till toppen. Vi har kört en hel del backpass ihop i år och jag har aldrig fått stryk av henne trots att hon är mycket stark i löpningen. Här rök alltså troligen dryga 5 minuter mot vad jag borde ha presterat.

På väg ner från Åreskutans topp började det kännas tyngre i benen och trots att placeringen i Huså var helt OK för min del drogs rullgardinen ner på cykelsträckan. Jag fick kämpa mot krampande ben hela sträckan och rullade i mål långt senare än planerat.

Det känns lite tomt just nu men jag ska låta det vara under sommaren och bara njuta av några sköna veckor i franska alperna. I och med att jag själv är tävlingsledare för Stockholm Extreme så kan jag ju inte tävla där så just nu är tävlingskalendern tom. Något kommer den att fyllas med men jag vet inte vad. Inspirationen får komma när den kommer.

Jag är på inget sätt knäckt. Så illa är det inte. Det är bara lite grått och trist. Synd att det är ett helt år kvar tills man får en chans till revansch på sig själv.