En lång, skön, rolig, äventyrsfylld resa är över och jag är tillbaka i den andra resan. Den som på något sätt alltid rullar vidare, vare sig man vill eller inte. Den där resan som kallas livet. Inte för att resan till Nya Zeeland inte tillhörde livet, tvärt om, men det är ändå ett undantag att kunna lyxa till det med två månaders luffande på andra sidan jorden. I alla fall för de flesta av oss.

Jag tänkte fortsätta den här bloggen för att se om det är kul, och om det finns andra som tycker det är kul. Inte för att jag nu råkar ha för lite att sysselsätta mig med men det är ändå lite kul att skriva. Kanske kan jag inspirera någon att utmana sina gränser eller prova på något äventyr som känns lite obekvämt men ändå lockande. Lyckas jag få en person att flytta sina gränser så är det värt besväret.

Jag hade förmånen att få lyssna på ett föredrag av Göran Kropp en gång innan han lämnade det här livet. Föredraget handlade så klart om hans extrema expedition till Mt. Everest som nog väl kan anses som en av de mest extrema expeditioner någon har gett sig på. Men Görans poäng var att alla har sina egna gränser för vad som är extremt och var gränsen går. Det viktiga är inte att bräcka någon annan utan att våga bräcka sig själv. En ganska alldaglig aktivitet för en människa kan vara ett nästan oöverkomligt äventyr för någon annan. Detta fastnade ordentligt hos mig och jag tycker att det är ett väldigt klokt sätt att se på livet.

Jag har väldigt svårt att se mig själv som extrem. Men jag tävlar i en extrem sport och har under de senaste 5-10 åren flyttat gränserna för vad jag trodde var fysiskt och mentalt möjligt ett otal gånger. Det har varit otroligt utvecklande för mig och jag tror att alla människor mår bra av att flytta sina gränser. Oavsett var gränsen går.

Jag blir alltid lika glad av att se en kompis eller kollega som vågar låsa upp dörren inifrån sin komfortzon och vågar testa något nytt eller pressa sig lite längre. De flesta är rätt nöjda när de har testat.

Mitt liv kretsar väldigt mycket kring träning och tävlande och det är det jag kommer att skriva om i första hand. Låt dig inte avskräckas om du tycker att din gräns går långt tidigare än min. Tycker du att mina påhitt låter galet jobbiga så fundera istället på vad det är DU kanske skulle vilja göra men kanske inte riktigt vågat eller orkat. Jag hoppas sen att du någon gång försöker dig på det där som känns spännande men ändå lite obekvämt. Troligen kommer du att klara det galant när du försöker. Det handlar bara om att våga ta det i sin egen takt och jämföra sig med sig själv. Den som utvecklar sig mest i förhållande till sitt eget tidigare bästa är i mina ögon den största vinnaren. Och alla som vågar utmana sig själva är vinnare i mina ögon. Hoppas just du vågar ta steget.

Mina utmaningar i år är två stycken 24-timmars tävlingar och en på lite drygt fem timmar. Jag har gjort det många gånger tidigare och är bekväm med att genomföra detta men min utmaning blir att göra det så fort som möjligt. Helst lite fortare än jag trodde var möjligt. Det ska bli sjukt kul!

Nästa vecka är det dags för lite fystester och just nu gruvar jag mig lite för detta eftersom jag vet att jag måste kliva ur min komfortzon ordentligt även om det bara handlar om några minuter. Stannar jag i komfortzonen på testerna kan jag lika gärna stanna hemma men jag och alla andra som har gjort maxtester vet hur sjukt jobbigt det är. Det gäller att lära sig älska det, eller i alla fall skita i att det är jobbigt och göra det ändå. Det är alltid lika skönt när det är klart.

20140307-175633.jpg